Djurhemmet Gläntan

Jag är en stor djurvän. Så vad passar då bättre än att ha dem med i mina berättelser?
För ett par veckor sedan började jag skriva på en längre historia som för tillfället heter Djurhemmet Gläntan.
Det handlar om en djurförening som ska öppna ett djurhem för hemlösa katter och hundar och historien börjar med att föreningen åker för att titta på en lokal på en större gård utanför Sunne.
Det är enorma uthusbyggnader och av en slump träffar de på ett lik i en annan del av lokalen. En kvinna som är hängd.
Efter många om och men bestämmer sig ändå föreningen för att inreda djurhemmet på gården. Kvinnans exman anhålls som misstänkt för mordet och man tror att saken är ur världen.
Föreningen jobbar på med lokalen trots att historiens huvudperson Emma inte riktigt känner sig bekväm med varken lokalen eller sonen till mannen som äger gården. Han är en otrevlig överklasskille som gör allt för att göra livet surt för föreningen. Givetvis uppstår känslor mellan de här två så småningom och Emma tycker att livet börjar kännas bättre igen.
Plötsligt hittas Marita, föreningens ordförande död i djurhemmet.
De inser att en mördare går lös. Frågan är bara vem han är......

Så har jag tänkt mig min historia i stora drag just nu. Men den kommer förmodligen att ändras många gånger innan den är klar!

/Karina

Tyvärr...

...måste jag sälja min älskade spegelbyrå. Jag har inte längre plats för den. Precis som med öronlappsfåtöljen så skär det i hjärtat - gamla möbler är ju så personliga!
Jag har som sagt inte plats för den, och dessutom passar den inte längre in i vårt hem. Vi bor i ett 1950-talshus och där passar inte möbler med gammaldags stil.
Jag har ägt den i drygt tio år, köpte den på en auktion. Då var den en del av en hel sängkammarmöbel och min tanke var att köpa rubbet. Men så delade de alltsammans och ropade ut del för del och det blev helt enkelt för dyrt.
Men spegelbyrån blev min.
Och nu försöker jag sälja den.
Tyvärr har inte intresset varit så stort som jag hade hoppats på. Undrar varför? Är den inte så fin som jag tycker??

/Karina

Lisa och hästen Cecar

Jag älskar verkligen att skriva. Det har jag gjort ända sedan jag var liten då jag skrev massor av små noveller och egentligen var det nog redan då som jag fick mina författardrömmar.
Förra året kom mamma med en papperskasse med en massa papper och skolböcker som var mina och som hon hittat i någon garderob. Jag gick igenom kassen med måttligt intresse, ända tills jag hittadde den här lilla boken. Den heter "Lisa och hästen Cecar" och jag skulle tro att jag knåpade ihop den när jag var runt sex år. Och inte nog med det - jag har verkligen lagt ner mig och gjort pärmar av kartong och klistrat ihop alltsammans med tyg i ryggen. Förmodligen hade jag böckerna om Vitnos som förebild.
Nu står den på hedersplats i bokhyllan och jag är så stolt över den!
Jag skrev långt upp i tonåren men sen la jag det åt sidan ett antal år. Så började jag jobba på lokaltidningen här hemma för några år sedan och skrivandet tog fart igen. Fast då bara i formen av artiklar i tidningen.
Så fick jag uppdraget att skriva ett första aprilskämt till tidningen för ett par år sedan. Jag skrev och skrev och tyckte det var så sanslöst kul att få skriva fritt, att själv få hitta på hela historien, och det gjorde att jag tog upp skrivandet igen.
Sedan dess har jag skrivit, skrivit och skrivit och har just påbörjat en längre historia som heter "Djurhemmet Gläntan". Vad den handlar om?
Det berättar jag mer om i nästa inlägg :-)

/Karina

Mycket funderande

Jag har funderat mycket över vad jag skulle göra med lampan som jag köpte på en loppis tidigare i sommar. Skärmarna var klädda med vita och rosa band /som lindats runt metallstommen) som var slitna, trasiga och allmänt fula. Har inte hittat några liknande band. Så kom en kompis med idén att jag kunde använda plastband, såna band som jag använde när jag virkade plastmattan.
Så nu sitter de där! Den blev lite galet knäpp i färgerna, precis som jag tycker är så kul! Nu är jag inne på att jag ska virka en plastmatta i den blåturkosa färgen, vi får väl se om det blir av.
Frågan är bara om det är så lyckat att tända en lampa inuti de här skärmarna. De får nog bara bli en prydnad....

/Karina

Halsduk

Jodå, det var en halsduk/scharf som jag höll på att sticka. Tyvärr blev inte riktigt resultatet som jag hade tänkt mig så därför gick jag till garnaffären och köpte nytt garn.
Så under helgen stickade jag den här halsduken! Den är mjuk och go och jag riktigt längtar efter att använda den!
När den var klar gick jag och köpte ytterligare ett garnnystan. Gissa om Bosse tycker att det är spännande när garnet och stickorna rör sig!

/Karina

Undrens tid

... är inte förbi. För jag stickar. Det har jag inte gjort på åratal. Har en jättekartong i källaren med stickgarner och igår letade jag fram några nystan och satte igång.

Vad det ska bli? Det avslöjar jag snart!
En ledtråd på vägen; det är nästan färdigt...

/Karina

Färgglatt

Nu snart är krukorna färdiga! Sju stycken totalt blir det i tre olika storlekar. Det blev riktigt färgglatt och jag känner mig riktigt nöjd. Tänk hur man enkelt kan piffa till de fulaste, tristaste saker! Blev så inspirerad att jag inventerade hela krukförrådet och där dräller det av krukor, den ena tråkigare än den andra. Så vem vet, jag kanske målar fler! Skulle faktiskt behöva ett par mörkt turkosa i ett annat rum...

/Karina

Limegrönt....

...är fortfarande världens finaste färg. Tycker jag.

Under helgen inhandlade jag krukor som jag ska ha i ateljen som vi byggde förra året. Jag köpte vanliga, vita trista plastkrukor som jag nu håller på att förvandla till färgglada skapelser som jag ska ha i fönstren.

Just nu målar jag dem limegröna. Planerar sedan att måla turkosa och eventuellt bruna eller vita blommor på dem så att de passar ihop med tapeten. Vi får se hur slutreslutatet blir. Men jag är åtminstone nöjd så här långt!

Till och med sambon, som är rätt trött på limegrönt, tycker att det ser helt okej ut!

/Karina